Ibland har man fullt upp, fullt upp med att lista ut vad det är som egentligen är fullt. Fullt upp med att plugga, fullt upp med att träna, fullt upp i tvättkorgen, fullt inkorgen, fullt med damm på golvet, fullt schema, fullt med tankar i huvudet, fullt med våldtäkter, fullt med bilar på parkeringsplatsen, fullt med ord i seminarieuppgiften, fullt i diskmaskinen, fullt, fullt, fullt.
Jag har en känsla av att ha fullt upp. Jag vet nämligen när jag har det, för då har jag nästan aldrig långtråkigt. Varje gång jag bara har ledigt så älskar jag det, jag går runt och bara är, med mig själv.
Skolan har lagt i ännu en växel och jag tampas nu med både läkemedelsberäkning, sondsättning och 7 veckors praktik. Ovanpå allt detta ska jag flytta, träna, kolla upp mitt knä som gör ont, slänga kläder hos myrorna och dessutom det roligaste vara med vänner och familj. Det är alltid något som får ta stryk, tyvärr. Ofta är det alltid det mer roliga som får ryka, kanske också det viktigaste? Så är det när man har fullt upp.
Dagen började med att jag brände en macka i brödrosten då jag med täppt näsa fastnade i artikeln om ännu ett våldtäktsförsök i Örebro. Modet sjönk lite i mig, självklart ska det komma ut massa andra sjuka nötter nu. Jag blir ledsen och arg. Snälla alla sjuka människor, sök hjälp och låt oss vara.
Har i allafall rostat en ny macka och nu väntar kaffe, plugg och plugg.
