Jag sitter vid busshållplatsen. Jag sitter på en tidning på bänken för att inte frysa om baken. Bredvid mig sitter en tjej, hon är i min ålder. Hon har fina kläder, vanliga, men fina. En brun skinnväska som jag genast blev förälskad i. Tjejen är söt men jag reagerar på hennes utstrålning. Hon kramar sin väska som ett litet barn. Samtidigt som hon har blicken fäst i backen, det ser ut som hon skäms, gjort något fruktansvärt och inte vågar titta på någon. Hon verkar osäker, rädd och lite skamsen. Det fick mig att börja fundera på hur folk ser på mig?
Jag tittar på mig själv, svart tunika och svarta tights, en röd och grön rutig flanellskjorta som tillhör min mamma. Mamma vet nog inte att jag har den kom jag på nu. Så eh...Mamma: Jag har din rutiga flanellskjorta!:) En uppknäppt skinnjacka på det, två sjalar, en turkos mössa, och hörlurar där Kings of Leon strömmar ut. Mitt högra ben ligger korsat över det vänstra och foten gungar fritt i luften i takt till musiken. Jag är alldeles för dåligt klädd vid tanke på vintern. Men min kropp är härdad - jag fryser inte.
Jag drar mig till minnes att Frida brukar observera mig när jag tar kaffe i skolan utan att jag vet om det. Jag ser tydligen koncentrerad och lite bekymrad ut, med rynkade ögonbryn. Kanske är det så jag uppfattas när ja går i min egna värld och i min ensamhet. Bekymrad och kanske lite irriterad? Vad hemskt i så fall! Det är jag ju inte!Så tjejen bredvid mig är förmodligen inte osäker,rädd eller skamsen heller.
Väl på bussen så satt ja i ett säte så man åker baklänges. I Brickebergsbacken upptäckte jag till min stora förfäran att stan inte ALLS låg åt det håll som jag trodde. Jag såg de två krämarhusen torna upp sig i helt FEL RIKTNING!! Inte okej...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar