Lasse Gustavson hade ännu inte jobbat en vecka som brandman när han ryckte ut på ett larm och hamnar mitt i en explosion av gasmoln i Göteborgs hamn. Det blev ett hav av eld och detta vände upp och ner på den ivrige brandmannens liv.
Varför var mina ögon ihopsydda? (...) Jag började förstå att det handlade om det värsta. (...) En förmiddag uttalade jag frågorna vars svar ja inte ville höra
"Har jag hår?""Nej."
"Har jag skägget kvar?"
"Nej."
"Ögonbrynen"
"Nej"
"Varför är mina ögon ihopsydda? Har jag skinne kvar där?"
"Nej."
"Min näsa? Är den kvar?"
"Nej, jo lite"
"Munnen?"
"Nja, du har vad vi kallar en karpmun. Mest ett litet hål utan läppar"
Tankarna domnade bort. Mitt mentala jag tittade ner i en avgrund. Jag sjönk i uppgivelsens kvalmiga hav. Det steg omkring mig, intog mitt bröst, min hals, min mun, min näsa som inte fanns. (...) Jag måste omedelbart få veta det overkligas rand. Fanns det ett slut? Plötsligt frågade jag:
"Är snoppen kvar då?"
"Ja"
Så var den dagen räddad. Man får vara glad för det lilla.
(Gustavson och Krantz 2003, s. 61)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar